Hon föddes 1937 och när man hör hur hon beskrev sin barndom förstår man att hon tillhörde en svunnen tid. Jag citerar hennes egna ord. "När jag tänker tillbaka på mina barndomsår känns det som om jag mest lekte ute i trädgården med mina kamrater. Vi var så väldigt oskyldiga då, det busigaste vi vågade göra var att åka upp och ner i hyreshusets hiss, till portvaktens stora förtvivlan."
Eva började måla tidigt och föga anade hon hur stor betydelse hennes intresse skulle komma att få senare i livet. Redan som 16-åring drabbades hon av polio. En morgon när hon vaknade upptäckte hon att hon varken kunde röra sig eller andas själv. De närmaste åren tillbringade hon på sjukhus. Så sakteliga återhämtade hon sig från de värsta följderna av sjukdomen, hon slapp järnlungan och kunde så småningom gå kortare promenader igen. Armarna förblev dock förlamade resten av hennes liv.
Eva tog sig an livet med glädje, reste flitigt och studerade många år på universitet. Men konsten stod henne närmast. Under hela sitt liv fortsatte hon att gå på konstskolor och 1988 fick hon sitt erkännande när hon antogs av MFK.
Eva drabbades, som så många andra polioskadade, med åren av försvagade muskler och blev tillslut rullstolsbunden. Men konsten följde henne livet ut. Med samma entusiasm målade hon sina livsbejakande motiv ända in i det sista!
Klicka på knappen och se ett urval av Evas konst!
