1946 föddes en liten pojke i Tomelilla på Österlen. Han var det yngsta av fem barn i familjen och Olle skulle bli hans namn. Redan två år efter att han kommit till världen skulle livet för alltid förändras när hans far dog. Att vara ensamstående mor med fem barn att ta hand om är inte lätt, och inte var det lättare på fyrtiotalet. Med mycket möda och stort besvär lyckades ändå mamma Ruth, trots magra resurser, ge barnen en lycklig uppväxt. Olle ägnade sig åt sina favoritintressen att spela fotboll och teckna.

Redan som 15-åring bestämde sig pojken för att ge sig ut i världen och mönstrade på en båt som mässkalle. Under flera år på sjön växte hans intresse för matlagning, men med tiden blev det dags att gå i land och Olle blev kock på en restaurang i Malmö. Här träffar han sin blivande fru och får två barn, Maria och Peter.

Men livet skulle nu komma att ta en olycklig vändning. Redan i början av 70-talet kände Olle att det var något som inte stod rätt till och läkarna konstaterade att han fått MS. Sjukdomen hade drabbat honom nästan 10 år tidigare men först nu var symtomen så allvarliga att han fick grava funktionsnedsättningar. Olle blev sjukpensionär och 1979 var han så illa däran att han blev intagen på långvården. Livet blev allt hårdare och i samma skede beslutade sig Olle och hans fru att gå skilda vägar.

Tiden på långvården var svår. Olle var väldigt medtagen och den enda rörlighet han hade kvar vid det här laget var i höger hand. Trots den svåra situationen beslutade sig Olle för att livet måste gå vidare. Till hans hjälp kom en annan patient som uppmuntrade honom att lära sig skriva sin namnteckning med pennan i munnen. Det var inte lätt men med övning började pennan till slut att lyda och grunden var nu lagd för Olles framtida yrke som konstnär.

Efter två år på långvården lyckades Olle få flytta till en egen lägenhet och dessutom få en eldriven rullstol som man styr med munnen. Livet började ljusna igen och med ny energi anmälde ha sig till en kurs i oljemålning.

Vid det här laget hade Olle förlorat all rörlighet och målade uteslutande med penseln i munnen. Till sin hjälp behövde han därför en assistent. Det går nämligen att lära sig måla med munnen men att trycka ut färg ur oljetuberna och en hel del annat som hör måleriet till klarar man inte som totalförlamad.

Efter några år togs Olles handledare ifrån honom och måleriet upphörde helt. Först nu upptäckte han hur viktig den konstnärliga verksamheten hade blivit för hans välmående och med nyvunnen energi gick Olle ut i pressen. Återigen var han tvungen att kämpa för sin existens. För att leva ett värdigt liv var han i behov av att kunna måla och för det behövde han sin assistent!

Efter de massmediala framträdandena dröjde det inte länge innan handledaren var tillbaks och Olle åter kunde måla.

Men livet handlar inte bara om att ha ett givande arbete. Man måste ha ett trevligt umgänge också för att må bra. På ett föreningsmöte för MS-sjuka träffade Olle Marie som var där i egenskap av hjälpare och ljuva känslor uppstod. Året därpå flyttade de och Maries lilla dotter ihop och bildade en ny familj. En strålande sommardag var det sen dags för bröllop. Livet lekte igen!

Olle har med åren utvecklats till en skicklig målare med många utställningar bakom sig. År 2000 fick han sitt stora konstnärliga erkännande när han blev antagen som stipendiat av Mun- och Fotmålande Konstnärers Förening.

Vill du komma i kontakt med Olle kan du maila på olle@mof.se
eller besöka någon av dessa hemsidor:
http://olleskonstsida.spaces.live.com/ http://hem.passagen.se/olleochmarie/Index.htm

Klicka på knappen och se ett urval av Olles konst!